Kanske är det för att jag själv insett vilken
konstnär jag är, kanske är det för att det är ett ämne som står mig närmare och närmare om hjärtat. Men visst diskuteras konstens roll i samhället och dess funktion en hel del numera?
Utan att bli för
långrandig och tydligt uppretad, så tänkte jag här berätta lite om min syn på det hela.
Min syn på vad konst är har stort sett inte ändrats sen våra första möten:
-Fina tavlor är fina tavlor.
-Det jag uppfattar som fina tavlor är fina tavlor, iallfall i mina ögon.
-Intressanta tavlor kan vara intressanta.
-Tavlor som är inspirerande inspirerar mig.
-Hjärta eller hjärna i tavlor är tilltalande.
För mig har aldrig konst handlat om något annat än intelligens, skönhet, känslor och kreativitet.
Under min tid på utbildningen till fotograf så mötte jag många som löste uppgifterna genom att lämna in något
skit, och sen, tillsammans med de andra eleverna och läraren, på redovisningen
efterkonstruera någon slags bakomliggande önskan om varför de just presenterat skiten. Varför de gjorde det vet jag inte, kanske trodde de att de var de som förväntades av dem?
Själv skapade jag tills jag älskade det jag gjort, och lämnade sen ifrån mig det. Som orsak och motivering varför jag gjort det jag gjort talade jag aldrig om annat än att jag tyckte det var vackert, intressant, eller inspirerande. Jag skapade för mig själv. Inte för andra.
Någon sa något i stil med att "konst som inte provocerar är inte konst" det sammanfattar egentligen allt jag tycker är fel med dagens konst. Att politik, att
lagbrott, att dumheter, allt sker i konstens namn.
Vem som helst kan bli (er)känd konstnär idag. Om jag imorgonbitti, istället för att laga frukost hemma. Tog hela innehållet i min kyl, alla spikar, muttrar och skruvar ur förrådet och ett lakan från sovrummet. Med maten målade/inredde jag min bil/kropp så det var en kakafoni av färger och texturer. De salladsblad som inte fastnade tillräckligt på bilen eller min kropp med den rätt så kletiga mango chutneyn skulle jag fästa med spikar, skruvar och muttrar. På vägen in mot the grand finale vid kulturhuset i stockholm skulle jag se till att jag blev fotograferad av alla hastighetskameror, trängselskattskameror, turistkameror och mobilkameror, För varje blixt skulle jag inta en ny provocerande pose. Väl inne vid kulturhuset skulle jag köra rakt genom entren av glas med halva kroppen hängades ut genom rutan. Sen svepa mig i lakanet och rulla runt i det. Kladd av mat, glas, blod och mig skulle måla lakanet likt ett stort konstverk. Strax innan polisen kommer så lägger jag lakanet i bakluckan och äter upp bilnyckeln.
Ur arresten så talar jag ut i de stora tidskrifterna, berättar om min kamp som autodidakt konstnär och hur min stigade bitterhet över vad som görs i konstens namn. Men ber även att få återkomma när mitt straff är över och vernissagen för mitt verk "det stora inlägget om min syn på konst" skall ske.
-Då kommer alla förstå vad jag gjorde, och varför det är stor konst.
"konst som bara provocerar är inte konst" det är vad jag säger.
I korthet: Jag älskar det jag gör. Och inspireras och förtjusas otroligt mycket av det många människor gör. Gjorde jag inte det jag gjorde vore jag inte den jag är, och utan det andra skapar omkring mig så vore livet väldigt fattigt.
[konstverken i detta blogginlägget har inget annat med inlägget att göra än att de är bra exempel på saker jag gillar. saker jag kallar konst. ]
konst konstfack art
Inlägg
