onsdag, juli 06, 2011

Fjärilen

P531

Ni vet det där talesättet om hur en fjärils vingslag i Skellefteå kan skapa en orkan i Aruba. Nu har jag precis bevittnat något som kan ha varit ödets definitiva uppgörelse med fjärilarna. En magsmocka rakt på fjärilens ludna väsen. Naturens egna jantehämnd.


Efter en underbar morgon så tar jag Colten till Skå för att ta bussen därifrån. Väntandes på bussen vid busshållplatsen så noterar jag att en kvinna brevid mig avviker och går in i den bortre glaskuren. Jag känner snabbt efter och konstaterar att vädret är precis så behagligt som det en sommarmorgon ska vara och att man varesig behöver skugga, regnskydd eller lä. Kanske ska hon gå dit för att släppa sig? Prata telefon? Ta på mer parfym?Teorierna hinner bli fler innan jag ser varför hon gick dit.


Hon böjer sig ned och sträcker ut handen till en stackars vit fjäril som för en desperat kamp mot glaskurens väggar. Fjärilen klamrar sig tacksamt fast vid henne och låter sig föras till säkerhet. Väl utanför kuren lämnas så den trygga handen och jag följer fjärilens första vingslag i sin nyvunna frihet.


Fjärilen tar sig via sin typiskt oregelbundna bana ut över vägen där den abrupt fångas in och avrättas av kylaren på en långtradare.


Ovan ser ni en bild som jag tog precis när det hänt. En bild över minnesplatsen. Platsen där det helt enkelt inte gick att rädda livet på en vit fjäril.

1 kommentar:

Linda Ulvan sa...

Tack för din fantastiskt filosofiska betraktelse. Den berörde mig djupt.