Live från bussen hem

Idag var egentligen en dag i berömmelsens tecken, med tavlor som anlänt till Skellefteå Konsthall och min intervju som publicersts på glossom.com. Men det är inte darför jag skriver.

Ej heller för att berätta att jag köpt ren lakrits på en butik nära jobbet. 26% kolhydrater gör den klart unnbar.

Utan jag skriver för att berätta om de som sitter omkring mig, och då främst en, en man, i vad som borde vara sin bästa ålder, dvs min. Han ser så otroligt ledsen ut, och jag vet vem han är och jag vet varför han är ledsen. Men idag ser jag bara en ledsen plågan hos honom. Inte ens när han sluter ögonen så försvinner det ledsna blänket i hans ögon. Det liksom skiner igenom. Nu har han klivit av bussen. Jag spanar ut över bussen, och ser ingen sorg längre. Den tog han med sig hem ikväll.