på bruten engelska.

Med sånger på engelska men med ett uttal som är en blandning av isländsk och svensk accent så sjunger Edda Magnason vackra låtar. Hittade henne via SvD och kan där läsa att hon spelar på en perfekt stämd flygel. Själv tycker jag att det är uttalet som är det avgörande, om än pianot klinkar på vackert där i bak och förgrunden. Att sjunga med sin egen dialekt. Jag påminns hur mycket jag gillar sån äkthet, om det nu är det, att inte göra sig till, om hon nu inte gör det.

Jaja.